Nu var det ett tag sen det kom en uppdatering på den här bloggen. Men vi är fortfarande inne i kapitlet om de goda gärningarnas verktyg. Denna gång har vi en samling satser som alla börjar med ordet ”inte”, vilket betyder att dessa saker inte är goda verktyg för det andliga livet. Jag kommenterar dem några verser åt gången.

Kapitel 4 vers 34- 40

Inte vara högmodig.

Detta är ett viktigt tema i hela klostertraditionen. Men det ska inte tolkas som jantelagens ”Du ska inte tro att du är något”. Snarare handlar det om att försöka komma bort från det ständiga jämförandet med andra. Livet är inte en tävling. Vi är alla Guds älskade barn, oavsett hur bra eller dåligt vi lyckas med det ena eller det andra. Att vila i den tilliten kan hjälpa oss att finna högmodets motsats: ödmjukheten. Den som är ödmjuk behöver varken hävda sig själv eller förminska sig själv i relation till andra.

Inte begiven på vin.

Inte glupsk.

Dessa två verser handlar om det goda måttet. Att äta och dricka på ett sätt som gör att både kroppen, själen och anden får vara i balans. Varken för mycket eller för litet.

 Inte sömnaktig.

Inte lat.

Om man behöver sova mycket och inte orkar göra det som behöver göras så finns det som regel en orsak till det. Antingen i kroppen, själen, anden eller i livssituationen. Därför är dessa två, sömnaktigheten och latheten, tecken på att man bör söka hjälp så att man kan återfinna kraften och energin. Antingen av läkare, själavårdare eller sin omgivning.

Inte benägen att knota.

Inte snar till förtal.

”Att knota” är inte något vanligt ord på svenska. Ändå är det något som många av oss sysslar med. Det handlar helt enkelt om att gå runt och beklaga sig och samtala om hur dåligt allting är. Någon som gjort det någon gång?? Ibland verkar det som att ”knotande” är ett mänskligt särdrag. När vi träffar någon som vi inte känner så väl så letar vi efter något ofarligt att prata om, något som vi kan vara överens om. Ofta blir det då att vädret är dåligt eller att chefen/ledningen/politikerna/ungdomarna/samhället är bedrövligt. Och det är i ärlighetens namn inte särskilt uppbyggligt. Om vi vill ha ett gott och fredligt samhälle så behöver vi tala väl om varandra, även dem som vi har svårt för. Problemen får vi försöka lösa genom att agera konstruktivt. Antingen i dialog med dem som är ansvariga eller på andra sätt. Att ”knota” hjälper inte.

Kapitel 4 vers 29-33

Inte löna ont med ont.

Inte göra orätt, utan tåligt lida oförätter.

Älska sina ovänner.

Inte förbanna dem som förbannar, utan istället välsigna.

Lida förföljelse för rättfärdighetens skull.

Det här är inga lätta verktyg att använda. Några av oss kanske till och med vill kalla dem omöjliga och skrota dem. Men om vi tänker på motsatsen, att alltid ge igen, att hata och förbanna alla som på olika sätt sårat eller kränkt oss, så ser vi att inte heller det är någon lätt eller bekväm väg.

Livet är inte lätt, vi blir utsatta för både det ena och det andra av våra medmänniskor och rättvisan eller rättfärdigheten är inte självklar. Vi behöver kämpa för den och stå upp för den. Ofta utsätts människor som gör det för omgivningens förakt och ibland även för förföljelse och våld. Det gör att det inte är så många som vågar. Men några vågar, och den benediktinska andligheten vill inspirera oss till att bli en av dem. Men inte på ett hatiskt sätt, utan på kärlekens sätt, med Jesus som förebild.

Så kanske vi kan testa i det lilla. Kanske att vi nästa gång vi blir arga på någon kan be om välsignelse och hjälp för den personen? Kanske att vi nästa gång vi stöter på orättvisa, kan försöka att stå upp för rättvisa på ett kärleksfullt sätt?

Kapitel 4 vers 1–21

Först och främst: älska Herren Gud, av allt hjärta, av all själ, av all kraft.

Därnäst: sin nästa såsom sig själv.

Därnäst: inte dräpa. Inte begå äktenskapsbrott. Inte stjäla. Inte ha begär. Inte bära falskt vittnesbörd. Hedra alla människor. Inte göra mot någon annan vad man själv inte skulle vilja bli utsatt för.

Förneka sig själv för att följa Kristus. Tukta sin kropp. Inte söka njutningar. Älska fastan.

Bistå de fattiga. Kläda de nakna. Besöka de sjuka. Begrava de döda. Hjälpa de nödställda. Trösta de sörjande.

Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar. Ingenting föredra framför kärleken till Kristus.

Kapitel fyra kallar Benedikt för ”De goda gärningarnas verktyg”. Till största delen är det citat från bibeln som ”staplats” på varandra. Man skulle kunna diskutera varför Benedikt väljer just dessa citat och utesluter andra. Man skulle kunna fundera på varför han skriver dem i just den här ordningen, på just den här platsen i regeln. Men man kan också bara låta dem vara som de är och istället fundera på om det är något ord eller någon mening som talar in i våra liv just nu.

En sak behöver ändå kommenteras. Det är vers 21 som är den sista meningen i ovanstående stycke. Den kan också översättas på följande sätt: Ingenting föredra framför Kristi kärlek. I den latinska grundtexten står det ” Nihil amore Christi praeponere” och det är lite oklart om det syftar på Kristi kärlek till oss eller på vår kärlek till Kristus. Men det är troligt att det syftar på Kristi kärlek till oss eftersom det då blir en parallell till den föregående versen. Det är Kristi kärlek till oss som ska vara både vår motor och vårt riktmärke. Både det som gör att vi orkar och vågar göra andra val än det som är norm i vårt samhälle just nu och det som vi får låta vägleda oss i vardagen. Om vi låter Kristi kärlek istället för tex. jantelagen eller viljan att tjäna mer pengar, styra våra val och handlingar så bidrar vi till ett mer kärleksfullt samhälle och även ett mer kärleksfullt liv för oss själva.

Kapitel 3 vers 7–13

Således skall alla i allt ha regeln till läromästare och inte lättsinnigt vika av ifrån den. Ingen i klostret skall följa sitt eget hjärtas begär. Och ingen skall understå sig att tvista med sin abbot på ett oförskämt sätt eller utanför klostret. Den som tillåter sig sådant skall straffas enligt regeln. Abboten skall å sin sida göra allt i gudsfruktan och under iakttagande av regeln, medveten om att han utan tvivel måste avlägga räkenskap för alla sina domar inför Gud, den rättvise domaren. Men om det gäller mindre viktiga angelägenheter i klostret, skall han bara anlita de äldres råd, såsom det står skrivet: ”Gör allt med råd, så slipper du ångra det du gör”.

Jag hörde en gång en benediktinermunk få frågan: Men lever ni verkligen efter Benedikts regel, den är väl typ 1000 år gammal? Munken i fråga som älskade historia rätade på ryggen och sa med ett leende: Javisst lever vi efter den, men den är inte 1000 år utan 1500 år. Han fortsatte med att säga att det är lättare att följa en antik klosterregel än nyare regler som kommit till under tex. 1900-talet. För om man följer en ”nyare” regel så kan man få för sig att man ska följa den till punkt och pricka vilket kan vara ganska svårt när samhället ändras. Med en regel från 500 talet så är det uppenbart att man inte kan följa den bokstavligt. Istället får man anstränga sig för att finna dess kärna och huvudbudskap och gemensamt fundera på hur man kan gestalta det idag.

Några poänger från ovanstående verser som kan vara viktiga i en sådan reflektion är följande:

• Både abbot och övriga klosterinvånare är underställda regeln, abboten kan inte använda sin makt för att bara göra som han själv vill. Därmed undviks tendenser till despotism.
• Man får tvista med abboten, bara man gör det på ett respektfullt sätt. Det Benedikt vill undvika är ”slagsmål” med ord där man försöker driva igenom sin egen vilja till varje pris. Den typen av förhållningssätt tenderar att göra det svårare att uppfatta Guds vägledning. Dessutom skapar det väldigt dålig stämning.
• ”Att straffas enligt regeln” är ett uttryck som återkommer lite då och då. Exakt vad Benedikt menar med det är osäkert eftersom han inte skrivit ned någon exakt bestraffningsskala. Aquinata Böckman lyfter fram att grundtextens ord på latin är regularis disciplina vilket kan översättas på flera sätt. Tex. som ”regelns disciplin” eller ”lärande enligt regeln”. I vilket fall verkar syftet ha varit att hjälpa den felande munken att komma till rätta med orsaken till sina felsteg vilket är ett vidare perspektiv än att bara straffa den som gjort fel.
• När det gäller beslutsfattande så behöver inte alla samlas för varje liten sak. Men alla beslut ska föregås av samtal mellan flera personer.

Det är svårt att planera något i dessa tider. Men vi planerar ändå, så får vi ändra om det behövs! Det vi planerar är Benediktinska dagar:

Torsdag-söndag 15-18 0ktober på Tavelsjö lägergård, två mil utanför Umeå.

Det kommer vara ungefär samma upplägg som för de benediktinska dagarna som vi hade i höstas. Det blir sjungna tideböner, tid för ensamhet och tystnad, tid för gemenskap och samtal samt lite praktiskt arbete med matlagning m.m.

Boende: Enkelrum (logementstandard)
Eget sänglinne och handduk behövs.                                                                                                                               Tid: Vi börjar kl 18.00 på torsdag kväll och slutar kl 15.00 på söndag.                                                                            Vi kommer att förmedla samåkning för den som behöver skjuts ut till lägergården.                                                Ledare: Emma Thorén, Annika Spalde och Erik Hansson
Kostnad: 900 kr för sjukskrivna, arbetslösa och studerande. 1200 kr för övriga.
Frågor, anmälan: Erik Hansson erik.hansson@svenskakyrkan.se, Tel 090-2002716

Om restriktioner p.g.a. Covid 19 förhindrar genomförande ges besked om detta senast två veckor i förväg.

Välkomna!

Kapitel 3 vers 1-6

Så ofta några viktiga frågor skall behandlas i klostret, skall abboten sammankalla hela kommuniteten och själv säga vad det gäller. Efter att ha hört brödernas råd skall han själv överväga saken och därefter göra vad han finner nyttigast. Vår bestämmelse att alla skall kallas till råd beror på att Herren ofta uppenbarar för en yngre broder, vad som är bäst. Bröderna skall dock ge sitt råd i all ödmjukhet och underdånighet, och de skall inte understå sig att egensinnigt försvara sin egen mening. Avgörandet beror på abboten, och alla skall lyda i enlighet med vad han bedömt vara bäst. Liksom en lärjunge bör lyda läraren, så är det dennes sak att styra allt med förutseende och rättvisa.

Vad som är det bästa sättet att ta beslut i en gemenskap är en bra fråga. Vad man kommer fram till beror på vad man prioriterar. En av Benedikts huvudprioriteringar är friden inombords och freden mellan de olika klosterinvånarna. Därför skapar han en modell där alla får komma till tals och där även åsikten från den nyaste medlemmen räknas som viktig. Det är en oerhört bra utgångspunkt. När man inte får lov att komma till tals eller när man känner att man inte räknas, så är det mycket som kan börja bubbla inombords och den berömda hönan kan lätt dyka upp trots att där bara fanns en fjäder. Men sen då? När alla har fått säga sin mening och det är dags att komma till beslut, vad gör man då? I vanliga demokratiska processer så sker då en omröstning och det förslag som får flest röster vinner medan de andra förlorar. Det finns många fördelar med det tillvägagångsättet men samtalsklimatet i dessa processer är ofta allt annat än fredliga och kärleksfulla. Ofta vaknar en vilja att besegra sina meningsmotståndare och få dem att tycka som jag till varje pris, vilket inte riktigt går ihop med den inlyssnande och ödmjuka hållning som är Benedikts ideal. En annan metod som används av vissa kristna kloster och grupper är att samtala och be till dess att alla har frid med beslutet. Det är en metod som kräver stor tillit både till Gud och till varandra. Den kräver också tålamod, uthållighet och stor personlig mognad. Därför är den inte så vanlig. Vanligare är metoden att ha en ledare som tar det slutgiltiga beslutet. Det är också den väg som Benedikt väljer. Jag frågade en gång en munk hur det egentligen känns att leva i ett sådant system. Om man bor i kloster så handlar det ju om hela livet, inte bara en del av det. Han svarade att han tyckte att det kändes väldigt bra. ”Även om jag inte gillar alla beslut som abboten tar, så litar jag på att han har lyssnat in allas synpunkter och kommit fram till ett beslut som passar så många som möjligt av oss” sa han.

Vad väcker detta avsnitt ur regeln för tankar hos dig?

Kapitel 2 vers 37- 40

Han må också veta, att den som åtar sig att leda själar måste vara beredd att avlägga räkenskap. Hur stort antal bröder han än vet sig ha i sin vård, skall han vara fast förvissad om, att han på domens dag inför Herren skall avlägga räkenskap för alla deras själar, liksom också utan tvivel för sin egen själ. Så fruktar han alltid den rannsakan han har att vänta som herde för de anförtrodda fåren. Medan han vakar över andras redovisning blir han också angelägen om sin egen. Då han hjälper andra till bättring genom sina förmaningar, renas han från sina egna fel.

Ingen av oss är fri från fel och brister. Det gäller både dem av oss som har ledarpositioner och dem av oss som inte har det. Det blir särskilt tydligt när vi jämför oss med Jesus eller den gudomliga kärleken. Paradoxen är att ju mer vi umgås med Gud och ju mer vi lär känna Guds kärlek,  desto mer ser vi också av vår egen ofullkomlighet. Det är som när solen kommer fram om våren och vi helt plötsligt ser hur smutsiga våra fönster är… Det är därför som inget helgon själv har betraktat sig som helgon utan snarare som världens största syndare.

I sammanhang där man inte vill kännas vid fel och brister kan det bli tufft att vara. Då måste man vara noga med att dölja dem och främlingskapet inför andra växer eftersom vi inte kan vara öppna och ärliga.

I sammanhang där man är medveten om den mänskliga ofullkomligheten och aktivt försöker hjälpa varandra att växa och mogna, kan det vara lättare att andas. Vissa dagar är det jag som får be om förlåtelse, andra dagar får jag öva mig i att ge förlåtelse. Strävan efter det perfekta faller med varje misslyckande, men samtidigt växer förtröstan på Guds nåd.

Det är den senare typen av gemenskap som Benedikt önskar i sitt kloster. Hans formuleringar kan förvisso låta stränga och barska, men ingen är ju felfri.

Kapitel 2 vers 30-32

Abboten skall alltid komma ihåg vad han är och komma ihåg vad han kallas. Han må veta, att den åt vilken mera är betrott, av honom skall man fordra desto mera. Han må också veta hur svår och mödosam den uppgift är som han övertagit: att leda själar och tjäna mångas temperament: den ene med godhet, den andre med kritik, den tredje med övertalning. Han bör rätta sig och anpassa sig efter vars och ens egenart och förstånd, så att han inte behöver se den honom anförtrodda hjorden lida skada utan får glädja sig åt att den goda hjorden växer till.

Att abboten ska anpassa sig till varje individ på ett unikt sätt och möta var och en på ett sätt som kan vara till hjälp för just den personen är en upprepning av vad Benedikt skrev några verser tidigare. Gissningsvis tycker han att det är något som är så viktigt att det behöver upprepas. Och visst är det viktigt även i vår tid. Den som inte upplever sig sedd och bemött efter sina egna förutsättningar mår sällan bra. Men ofta uppstår en konflikt mellan att ge varje individ vad den behöver och att se till det som är bäst för hela gruppen. Ett klassiskt exempel är gruppen som samlats en viss tidpunkt av någon särskild anledning. En person saknas. Ska ledaren visa respekt mot den som saknas och vänta med det som ska göras? Eller ska ledaren visa respekt mot dem som kommit i tid och börja trots att alla inte är där?

Aquinata Böckman, tysk benediktin och tidigare professor vid Sant Anselmo i Rom, lyfter i samband med dessa verser fram att det är hela hjorden som ska växa till, inte bara individen. Den typ av växande som det handlar om är inte att få fler medlemmar, utan ett inre växande och mognande i gruppen som helhet. Det betyder att den benediktinska ledaren behöver ha både gruppens och individens bästa för ögonen samtidigt.

Nu har det varit ett långt uppehåll för regelkommentarerna men nu drar vi igång igen! Här kommer:

Kapitel 2 vers 6-10

Abboten skall alltid minnas, att hans undervisning och lärjungarnas lydnad, både det ena och det andra, skall granskas vid Guds fruktansvärda dom. Abboten bör veta, att varje brist hos fåren som husfadern kan iaktta räknas herden till last. Men å andra sidan skall det vara så, att om en herde ägnat hela sin uppmärksamhet åt en orolig och ohörsam hjord och visat deras sjukliga beteende all omsorg, skall han bli frikänd vid Herrens dom och få säga med profeten: ”Din rättfärdighet har jag inte dolt i mitt hjärta, om din sanning och din frälsning har jag talat. Men de föraktade och smädade mig.” Då straffas till sist de får, som i olydnad motsatte sig hans vård, med den övermäktiga döden.

Vid första anblicken är detta ganska frånstötande ord. Men det finns ändå några visdomskorn i dem.

En av de röda trådarna handlar om sjukdom och hälsa, logiken är att om sjukdom inte botas så kan den leda till döden. Abbotens uppgift är att ge klosterinvånarna sådan omsorg och vård att deras andliga ohälsa botas. Klosterinvånarnas ansvar är å andra sidan att ta emot den medicin som ges och göra sitt bästa för att bli friska.

Men vad är andlig hälsa och ohälsa? Går det ens att definiera det?
Ett vanligt mått på den andliga hälsan i klostertraditionen, är förmågan att leva i kärlek. Teresa av Avila t.ex. som förvisso inte var benediktin utan karmelit, menar att det viktigaste på den andliga vägen är att älska Gud och sin nästa i handling. Hjälpa den som är sjuk, möta ovänlighet med vänlighet, förlåta osv.

Därför kan vi tänka att den fråga som denna del av regeln vill ställa oss är: hur lever jag i kärlek? Hur hjälper jag andra att leva i kärlek?

Under 2020 har vi två inplanerade arrangemang.

Det första är 13-16 maj i samarbete med Wettershus retreatgård utanför Gränna. Läs mer och anmäl dig här:

https://www.wettershus.se/event/grona-angar-dagar-med-inspiration-fran-den-helige-benedikt/

Det andra är 15-18 oktober i samarbete med Ålidhems församling i Umeå.

Vi kommer då att vara på Tavelsjö lägergård utanför Umeå. Upplägget för dessa dagar kommer vara ungefär detsamma som för de benediktinska dagarna 2019. Vi kommer be tideböner, ha tid för både tystnad och enskildhet samt gemenskap och samtal. Dessutom lagar vi mat åt varandra. Mer info kommer så småningom.