Kapitel 4 vers 29-33

Inte löna ont med ont.

Inte göra orätt, utan tåligt lida oförätter.

Älska sina ovänner.

Inte förbanna dem som förbannar, utan istället välsigna.

Lida förföljelse för rättfärdighetens skull.

Det här är inga lätta verktyg att använda. Några av oss kanske till och med vill kalla dem omöjliga och skrota dem. Men om vi tänker på motsatsen, att alltid ge igen, att hata och förbanna alla som på olika sätt sårat eller kränkt oss, så ser vi att inte heller det är någon lätt eller bekväm väg.

Livet är inte lätt, vi blir utsatta för både det ena och det andra av våra medmänniskor och rättvisan eller rättfärdigheten är inte självklar. Vi behöver kämpa för den och stå upp för den. Ofta utsätts människor som gör det för omgivningens förakt och ibland även för förföljelse och våld. Det gör att det inte är så många som vågar. Men några vågar, och den benediktinska andligheten vill inspirera oss till att bli en av dem. Men inte på ett hatiskt sätt, utan på kärlekens sätt, med Jesus som förebild.

Så kanske vi kan testa i det lilla. Kanske att vi nästa gång vi blir arga på någon kan be om välsignelse och hjälp för den personen? Kanske att vi nästa gång vi stöter på orättvisa, kan försöka att stå upp för rättvisa på ett kärleksfullt sätt?

Kapitel 4 vers 22–28

Inte ge vreden fritt lopp.

Inte hysa agg.

Inte bära svek i hjärtat.

Inte bjuda falsk frid.

Inte överge kärleken.

Inte gå ed, för att inte begå mened.

Tala sanning av hjärtat och med munnen.

Uppräkningen av verktyg för goda gärningar fortsätter. En engelsk översättning som tydliggör vad det handlar om är följande:

”You are not to act in anger or nurse a grudge. Rid your heart of all deceit. Never pretend to be at peace with another when you are not, nor turn away when someone needs your love. Bind yourself to no oath lest it prove false but speak the truth from heart and mouth.”

Känslorna får finnas, även ilskan och om det är så att vi är arga eller upprörda på någon så behöver det få erkännas och komma upp i ljuset. ”Att lägga locket på” är inte Benedikts modell. Men samtidigt kan inte ilskan och vreden få styra våra handlingar, det blir sällan bra för någon.

Ett sätt att hantera sina känslor är att känna efter var de känns i kroppen och sen vara närvarande med sin uppmärksamhet där och försöka känna känslan så mycket som möjligt en stund. Sen kan man fråga; känsla vad vill du säga mig? Ofta dyker det då upp tankar som hjälper en att se något viktigt om sig själv eller den situation som man befinner sig i. Efter det brukar styrkan i känslan avta något och det kan vara möjligt att prata med andra om saken på ett konstruktivt sätt.

Kapitel 4 vers 1–21

Först och främst: älska Herren Gud, av allt hjärta, av all själ, av all kraft.

Därnäst: sin nästa såsom sig själv.

Därnäst: inte dräpa. Inte begå äktenskapsbrott. Inte stjäla. Inte ha begär. Inte bära falskt vittnesbörd. Hedra alla människor. Inte göra mot någon annan vad man själv inte skulle vilja bli utsatt för.

Förneka sig själv för att följa Kristus. Tukta sin kropp. Inte söka njutningar. Älska fastan.

Bistå de fattiga. Kläda de nakna. Besöka de sjuka. Begrava de döda. Hjälpa de nödställda. Trösta de sörjande.

Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar. Ingenting föredra framför kärleken till Kristus.

Kapitel fyra kallar Benedikt för ”De goda gärningarnas verktyg”. Till största delen är det citat från bibeln som ”staplats” på varandra. Man skulle kunna diskutera varför Benedikt väljer just dessa citat och utesluter andra. Man skulle kunna fundera på varför han skriver dem i just den här ordningen, på just den här platsen i regeln. Men man kan också bara låta dem vara som de är och istället fundera på om det är något ord eller någon mening som talar in i våra liv just nu.

En sak behöver ändå kommenteras. Det är vers 21 som är den sista meningen i ovanstående stycke. Den kan också översättas på följande sätt: Ingenting föredra framför Kristi kärlek. I den latinska grundtexten står det ” Nihil amore Christi praeponere” och det är lite oklart om det syftar på Kristi kärlek till oss eller på vår kärlek till Kristus. Men det är troligt att det syftar på Kristi kärlek till oss eftersom det då blir en parallell till den föregående versen. Det är Kristi kärlek till oss som ska vara både vår motor och vårt riktmärke. Både det som gör att vi orkar och vågar göra andra val än det som är norm i vårt samhälle just nu och det som vi får låta vägleda oss i vardagen. Om vi låter Kristi kärlek istället för tex. jantelagen eller viljan att tjäna mer pengar, styra våra val och handlingar så bidrar vi till ett mer kärleksfullt samhälle och även ett mer kärleksfullt liv för oss själva.

Kapitel 2 vers 16-22

Han skall inte göra åtskillnad på person i klostret. Han skall inte älska den ene mer än den andre, såvida han inte finner honom bättre ifråga om goda gärningar och lydnad. Den som är född fri skall inte ha något företräde framför den som inträder som slav, om det inte finns något annat förnuftigt skäl. Om enligt abbotens bedömning rättvisan kräver det, är han fri att ändra rangordningen; om inte, skall var och en behålla sin plats. Ty vare sig vi är slavar eller fria, är vi alla ett i Kristus och bär under en enda Herre samma förpliktelse till tjänst, eftersom det ”hos Gud inte finns något anseende till personen” Vi utmärker oss inför honom bara genom att vara bättre i goda gärningar och i ödmjukhet. Abboten bör alltså visa alla samma kärlek och ställa samma krav på alla efter vars och ens förtjänster.

Det samhälle som Benedikt levde i var ett starkt klassamhälle där en människas härkomst spelade stor roll. Att före detta slavar skulle leva tillsammans med människor som från födseln varit fria var helt otänkbart. För att bryta med detta införde Benedikt en annan hierarki, som inte var baserad på härkomst, rikedom eller ålder utan helt enkelt på den tidpunkt som man anlände till klostret. Det innebar tex. att en slav som kommit tidigare till klostret än en adlig person automatiskt fick högre rang. Det var gissningsvis ganska svårt för de flesta att acceptera. Kanske är det därför som Benedikt återkommer till samma tema flera gånger.

För oss som lever i Sverige idag känns det kanske konstigt att överhuvudtaget tala om rangordning och hierarki. Vi är väl alla jämlikar? Eller?

Ofta möter vi människor utifrån en mängd medvetna och omedvetna faktorer som gör att vi inte möter eller behandlar alla människor på samma sätt. Om vi möter någon som påminner om en person som vi tycker om, eller som är lätt och trevlig att ha att göra med så blir vi som regel positivt inställda. Möter vi någon som påminner om en person som vi har svårt för eller som är arg, sur eller otrevlig så blir vi som regel negativt inställda. På samhällsnivån återkommer rapporter om att kvinnor har sämre lön än män, att högutbildade får bättre vård än lågutbildade, etc.

Så, nej. Även om vi i Guds ögon är jämlikar så behandlar vi inte varandra som det.

Hur kan vi ändra på detta? Hur kan vi både genom våra ord och våra handlingar bemöta varandra som Guds älskade barn, oavsett allt som kan skilja oss åt?

Prologen vers 21-32

Låt oss alltså omgjorda oss med tron, bemöda oss om goda gärningar och under Evangeliets ledning vandra hans vägar, så att vi får se honom som har kallat oss till sitt rike. Om vi vill bo i hans rikes tält, måste vi löpa dit med goda gärningar; annars kommer vi aldrig fram. Låt oss då fråga Herren med profeten och säga till honom: Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg? Bröder, låt oss efter denna fråga höra vad Herren svarar, då han visar oss vägen till sitt tält: ”Den som lever oförvitligt och gör det rätta.” ”Den som av hjärtat säger sanningen och inte går med förtal. Den som inte vållar sin nästa skada och inte smädar sin granne. Den som avvisar den onde djävulen från sitt hjärtas åsyn, när han söker förleda; den som räknar honom för intet och griper hans ingivelser medan de är späda och krossar dem mot Kristus. De som fruktar Herren och inte förhäver sig över sitt goda uppförande utan anser att det goda hos dem inte kan vara deras eget verk utan Herrens och lovprisar den Herre som verkar i dem, i det att de säger med profeten: ” Inte oss, Herre inte oss utan ditt namn skall du ge ära.” Så tillskrev inte heller aposteln Paulus sig själv något av sin predikan utan sade: ” Genom Guds nåd är jag vad jag är.” Och vidare sade han: ” Den som berömmer sig, han må berömma sig i Herren.”

Målet för Benedikt är att få se Kristus. Vägen dit är att göra goda gärningar. Men det är inte gärningar utan nåd. Det är bara med Guds hjälp som vi får möjligheten att göra gott. Det är ett perspektiv som vänder vår blick mot medmänniskan och vad vi kan göra för honom eller henne, men som också påminner oss om att vår egen kraft inte räcker till. Vi måste först vända oss till Gud och ta emot, för att sen kunna ge.

För Benedikt var bedjandet av psaltarens böner oerhört viktiga och ett sätt att vända sig till Gud. Det här stycket i regeln följer i stora delar psaltaren 15 och 137. Från psaltaren 137 tar han vers 9, en vers som för dagens människor är helt makaber och absurd. I bibel 2000 låter den så här: ”Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.” Men Benedikt tolkade inte bibeln bokstavligt utan sökte efter en inre andlig betydelse i orden. Det han finner är en hjälp att hantera de tankar och känslor som riskerar att föra oss vilse. De som vill föra oss bort från Gud, kärleken och friden. De flesta andliga inspiratörer på denna tid menade att allt sådant kommer från djävulen, den store fienden. Därför måste den kristne ständigt föra en kamp mot denne. Benedikt delar denna uppfattning och uppmanar oss att vara uppmärksamma på de ingivelser som dyker upp inom oss, om de verkar vara från ”fienden” så måste vi direkt ”krossa” dem mot Kristus som tolkas som psaltarpsalmens klippa. Exakt hur detta ska gå till kan man fundera på. En god hållning kan vara att i bön överlämna alla sina tankar och inre rörelser till Kristus och samtala med honom om dem.