Kapitel 4 vers 1–21

Först och främst: älska Herren Gud, av allt hjärta, av all själ, av all kraft.

Därnäst: sin nästa såsom sig själv.

Därnäst: inte dräpa. Inte begå äktenskapsbrott. Inte stjäla. Inte ha begär. Inte bära falskt vittnesbörd. Hedra alla människor. Inte göra mot någon annan vad man själv inte skulle vilja bli utsatt för.

Förneka sig själv för att följa Kristus. Tukta sin kropp. Inte söka njutningar. Älska fastan.

Bistå de fattiga. Kläda de nakna. Besöka de sjuka. Begrava de döda. Hjälpa de nödställda. Trösta de sörjande.

Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar. Ingenting föredra framför kärleken till Kristus.

Kapitel fyra kallar Benedikt för ”De goda gärningarnas verktyg”. Till största delen är det citat från bibeln som ”staplats” på varandra. Man skulle kunna diskutera varför Benedikt väljer just dessa citat och utesluter andra. Man skulle kunna fundera på varför han skriver dem i just den här ordningen, på just den här platsen i regeln. Men man kan också bara låta dem vara som de är och istället fundera på om det är något ord eller någon mening som talar in i våra liv just nu.

En sak behöver ändå kommenteras. Det är vers 21 som är den sista meningen i ovanstående stycke. Den kan också översättas på följande sätt: Ingenting föredra framför Kristi kärlek. I den latinska grundtexten står det ” Nihil amore Christi praeponere” och det är lite oklart om det syftar på Kristi kärlek till oss eller på vår kärlek till Kristus. Men det är troligt att det syftar på Kristi kärlek till oss eftersom det då blir en parallell till den föregående versen. Det är Kristi kärlek till oss som ska vara både vår motor och vårt riktmärke. Både det som gör att vi orkar och vågar göra andra val än det som är norm i vårt samhälle just nu och det som vi får låta vägleda oss i vardagen. Om vi låter Kristi kärlek istället för tex. jantelagen eller viljan att tjäna mer pengar, styra våra val och handlingar så bidrar vi till ett mer kärleksfullt samhälle och även ett mer kärleksfullt liv för oss själva.

I lördags, på den helige Benedikts festdag, deltog jag i en bön över internet som ordnades av Monasteries of the Heart, det ”outreach-projekt” som systrarna i Erie, Pennsylvania, driver. Det var första gången de ordnade något liknande, men det blev mycket lyckat. Vi var nästan hundra personer från olika delar av världen som kunde delta i bönen. Det fanns också tid för att dela tankar och känslor med varandra.
För mig gav detta verkligen mersmak, och jag planerar att utforska till exempel Meditation Chapel där man kan meditera med andra med hjälp av zoom.
Nedan är en dikt som lästes i bönen som berörde mig, skriven av Lynn Unger.
Ta hand om er, kära medlemmar i Benedikts vänner, och låt oss vara förenade i bön i dessa ovanliga tider! /Annika

What if we thought of this time
As the Jews consider the Sabbath –
The most sacred of times?
Cease from travel.
Give up, just for now,
on trying to make the world
different than it is.
Sing. Pray. Touch only those
to whom you commit your life.
Center down.

And when your body has become still,
reach out with your heart.
Know that we are connected
in ways that are terrifying and beautiful.
(You could hardly deny it now.)
Know that our lives
are in one another’s hands.
(Surely, that has come clear.)
Do not reach out your hands.
Reach out your heart.
Reach out your words.
Reach out all the tendrils
of compassion that move, invisibly,
where we cannot touch.

Promise this world your love–
for better or for worse,
in sickness and in health,
so long as we all shall live.

–Lynn Ungar

Kapitel 2 vers 11–15

Då någon alltså antar namnet abbot, måste han leda sina lärjungar med en tvåfaldig undervisning: det vill säga han visar dem allt gott och heligt mera genom gärningar än genom ord; de mottagliga lärjungarna skall han förelägga Herrens bud med ord, för dem som har hårda hjärtan och enklare förståndsgåvor skall han åskådliggöra de gudomliga anvisningarna genom sitt exempel. Och allt vad han lärt sina lärjungar att inte göra skall han också avvisa genom sina handlingar, så att han inte, när han predikar för andra, själv skall befinnas skyldig, och Gud inte en gång måste förehålla honom hans synder och säga: ” Hur vågar du läsa upp mina bud och nämna mitt förbund, du som hatar all fostran och vänder ryggen åt mina ord?” Och ”Du såg flisan i din broders öga, men blev inte varse bjälken i ditt eget.”

Att handlingar talar starkare än ord är väl känt. Den helige Franciskus ska ha sagt: ”Predika ständigt, om nödvändigt använd ord.” Ignatius av Loyola skriver: ”kärleken bör uttryckas mer i handlingar än i ord.” Att ”leva som man lär” eller ”barnen gör inte som man säger utan som man gör” är talesätt som handlar om samma sak.

Utmaningen är att låta livet bli en helhet, där vårt sätt att leva och allt som vi gör, går ihop med det som vi säger. Det är inte alltid så lätt, utan är något som vi får sträva efter och växa i.

Nu har det varit ett långt uppehåll för regelkommentarerna men nu drar vi igång igen! Här kommer:

Kapitel 2 vers 6-10

Abboten skall alltid minnas, att hans undervisning och lärjungarnas lydnad, både det ena och det andra, skall granskas vid Guds fruktansvärda dom. Abboten bör veta, att varje brist hos fåren som husfadern kan iaktta räknas herden till last. Men å andra sidan skall det vara så, att om en herde ägnat hela sin uppmärksamhet åt en orolig och ohörsam hjord och visat deras sjukliga beteende all omsorg, skall han bli frikänd vid Herrens dom och få säga med profeten: ”Din rättfärdighet har jag inte dolt i mitt hjärta, om din sanning och din frälsning har jag talat. Men de föraktade och smädade mig.” Då straffas till sist de får, som i olydnad motsatte sig hans vård, med den övermäktiga döden.

Vid första anblicken är detta ganska frånstötande ord. Men det finns ändå några visdomskorn i dem.

En av de röda trådarna handlar om sjukdom och hälsa, logiken är att om sjukdom inte botas så kan den leda till döden. Abbotens uppgift är att ge klosterinvånarna sådan omsorg och vård att deras andliga ohälsa botas. Klosterinvånarnas ansvar är å andra sidan att ta emot den medicin som ges och göra sitt bästa för att bli friska.

Men vad är andlig hälsa och ohälsa? Går det ens att definiera det?
Ett vanligt mått på den andliga hälsan i klostertraditionen, är förmågan att leva i kärlek. Teresa av Avila t.ex. som förvisso inte var benediktin utan karmelit, menar att det viktigaste på den andliga vägen är att älska Gud och sin nästa i handling. Hjälpa den som är sjuk, möta ovänlighet med vänlighet, förlåta osv.

Därför kan vi tänka att den fråga som denna del av regeln vill ställa oss är: hur lever jag i kärlek? Hur hjälper jag andra att leva i kärlek?