Om Benedikt och hans regel

Den helige Benedikt föddes ca år 480 i Nursia, nuvarande Norcia i Italien. Som yngling begav han sig till Rom för att studera men ganska snart hoppade han av studierna för att bli eremit. Efter några år som eremit grundade han diverse kloster, det sista av dem på Monte Cassino där han var abbot till sin död. I detta kloster satte han ihop den klosterregel som fått bära hans namn.

Bendikts regel är skriven i mitten av 500 talet och är en vägledning för hur livet i klostret Monte Cassino skulle levas. Den är i huvudsak en redigering och bearbetning av tidigare klosterregler och det är framförallt i jämförelse med dessa som den benediktinska andligheten blir tydlig. Benedikts regel karaktäriseras av en mycket realistisk och samtidigt generös hållning till livet i gemenskap. Klosterlivet ska ge möjlighet till växt och mognad vilket kräver disciplin och vissa uppoffringar, men samtidigt måste även de svagaste orka med och ingen ska drivas till förtvivlan. Den ömsesidiga kärleken och omsorgen om de svagaste är bärande element genom hela regeln. I den västliga kyrkan har Benedikts regel blivit den mest inflytelserika klosterregeln av alla och har spelat stor roll för både kyrkans och samhällets utveckling.

Det som man först av allt behöver veta för att ge sig i kast med Benedikts regel är att den är ett antikt dokument. Det betyder att den är full av bilder och värderingar från en annan tid. En del av dem kan vi förstå genom att sätta oss in i hur livet såg ut för folk i allmänhet och hur samhället fungerade i 500-talets Italien där den skrevs. Andra saker kan vi inte förstå alls. Ett exempel på det är att måtten för vikt och volym har ändrats så att det inte längre går att veta hur mycket bröd och vin som Benedikt egentligen rekommenderar sina munkar att äta och dricka. Benedikt är mycket specifik när det gäller det, ett drygt pund bröd och en ”hemina” vin per dag ska räcka enligt honom. Men hur mycket är det med dagens mått mätt? Om detta tvistar de lärde och vi får acceptera att vi inte vet.

Det andra som man behöver veta när man läser regeln är att den är skriven för att underlätta livet i ett specifikt sammanhang; Benedikts eget kloster. Det innebär att man egentligen bara kan förstå regeln på djupet när man lever efter den i just ett benediktinskt kloster. Det är först då som den får liv och de detaljer som verkar märkliga när man läser om dem får sin fulla innebörd. Men även om vi inte lever i ett benediktinskt kloster och även om vi inte kan förstå allt så kan den vara en god hjälp för oss i just det sammanhang som vi befinner oss.

Det vi försöker göra i denna blogg är dels att söka efter de grundläggande principerna i regeln, och dels att söka efter det som kan bidra till en hållbar och livgivande andlighet idag. Vi försöker att se igenom de lager av romersk kultur och patriarkal gudsbild som är det första en nutida läsare möts av, för att söka det som bär och som har gjort att den benediktinska andligheten överlevt i ca 1500 år.

Den översättning av Benedikts Regel som vi använder är den enda som finns på svenska: ”Den helige Benedictus regel” – översättning från latinet med inledning och förklarande noter av Bengt Högberg och Alf Härdelin, utgiven av Veritas förlag 2008.
Översättarna skriver själva: ” I översättningen har eftersträvats å ena sidan trohet mot regelns text och anda, å andra sidan idiomatisk svenska. Speciella kyrkliga, liturgiska och monastiska termer har anpassats till gängse termer på motsvarande områden”
En av konsekvenserna av detta förhållningssätt är att språket blir mycket patriarkalt. För exempel på mer inklusiva översättningar rekommenderas läsaren att gå till engelska översättningar och kommentarer. Joan Chittister OSB är ett exempel på en benediktinsk författare som använder sig av inklusivt språk. Hennes bok ”The Rule of Benedict- A spirituality for the 21st century” har inspirerat mycket av innehållet på den här bloggen.

Ett tydligt exempel på skillnader i översättningar och dess betydelse finns i de första raderna av prologen. Bengt Högberg och Alf Härdelin översätter så här: ”Lyssna min son, till mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling.”
Och Joan Chittister så här: ”Listen carefully, my child, to my instructions, and attend to them with the ear of your heart. This is advice from one who loves you; welcome it and faithfully put it into practice.”

Skillnaden mellan den svenska och den engelska översättningen är enorm. I den svenska går tankarna till en sträng och förmanande fadersgestalt, i den engelska till någon som älskar oss och vill vårt bästa. Det handlar om regelns avsändare, den Helige Benedikt. Vad vi tänker om honom spelar roll för hur vi tolkar regeln. Om vi ser honom som en förmanande typ som är ute efter att få oss att skämmas för våra misstag så kan vi lika gärna lägga av här och nu. Det går inte att få ut något positivt av regeln med den inställningen. Men om vi i linje med den engelska översättningen tänker på honom som någon som älskar oss och vill oss väl så kan vi finna mycket god hjälp för vårt andliga liv. För en engelsk abbot var den här översättningen av prologen så viktig att han som svar på en fråga om vad som är specifikt för den benediktinska andligheten svarade: ”Det är vissheten om att vi är älskade!