Kapitel 2 vers 37- 40

Han må också veta, att den som åtar sig att leda själar måste vara beredd att avlägga räkenskap. Hur stort antal bröder han än vet sig ha i sin vård, skall han vara fast förvissad om, att han på domens dag inför Herren skall avlägga räkenskap för alla deras själar, liksom också utan tvivel för sin egen själ. Så fruktar han alltid den rannsakan han har att vänta som herde för de anförtrodda fåren. Medan han vakar över andras redovisning blir han också angelägen om sin egen. Då han hjälper andra till bättring genom sina förmaningar, renas han från sina egna fel.

Ingen av oss är fri från fel och brister. Det gäller både dem av oss som har ledarpositioner och dem av oss som inte har det. Det blir särskilt tydligt när vi jämför oss med Jesus eller den gudomliga kärleken. Paradoxen är att ju mer vi umgås med Gud och ju mer vi lär känna Guds kärlek,  desto mer ser vi också av vår egen ofullkomlighet. Det är som när solen kommer fram om våren och vi helt plötsligt ser hur smutsiga våra fönster är… Det är därför som inget helgon själv har betraktat sig som helgon utan snarare som världens största syndare.

I sammanhang där man inte vill kännas vid fel och brister kan det bli tufft att vara. Då måste man vara noga med att dölja dem och främlingskapet inför andra växer eftersom vi inte kan vara öppna och ärliga.

I sammanhang där man är medveten om den mänskliga ofullkomligheten och aktivt försöker hjälpa varandra att växa och mogna, kan det vara lättare att andas. Vissa dagar är det jag som får be om förlåtelse, andra dagar får jag öva mig i att ge förlåtelse. Strävan efter det perfekta faller med varje misslyckande, men samtidigt växer förtröstan på Guds nåd.

Det är den senare typen av gemenskap som Benedikt önskar i sitt kloster. Hans formuleringar kan förvisso låta stränga och barska, men ingen är ju felfri.

Share: