Kapitel 3 vers 1-6

Så ofta några viktiga frågor skall behandlas i klostret, skall abboten sammankalla hela kommuniteten och själv säga vad det gäller. Efter att ha hört brödernas råd skall han själv överväga saken och därefter göra vad han finner nyttigast. Vår bestämmelse att alla skall kallas till råd beror på att Herren ofta uppenbarar för en yngre broder, vad som är bäst. Bröderna skall dock ge sitt råd i all ödmjukhet och underdånighet, och de skall inte understå sig att egensinnigt försvara sin egen mening. Avgörandet beror på abboten, och alla skall lyda i enlighet med vad han bedömt vara bäst. Liksom en lärjunge bör lyda läraren, så är det dennes sak att styra allt med förutseende och rättvisa.

Vad som är det bästa sättet att ta beslut i en gemenskap är en bra fråga. Vad man kommer fram till beror på vad man prioriterar. En av Benedikts huvudprioriteringar är friden inombords och freden mellan de olika klosterinvånarna. Därför skapar han en modell där alla får komma till tals och där även åsikten från den nyaste medlemmen räknas som viktig. Det är en oerhört bra utgångspunkt. När man inte får lov att komma till tals eller när man känner att man inte räknas, så är det mycket som kan börja bubbla inombords och den berömda hönan kan lätt dyka upp trots att där bara fanns en fjäder. Men sen då? När alla har fått säga sin mening och det är dags att komma till beslut, vad gör man då? I vanliga demokratiska processer så sker då en omröstning och det förslag som får flest röster vinner medan de andra förlorar. Det finns många fördelar med det tillvägagångsättet men samtalsklimatet i dessa processer är ofta allt annat än fredliga och kärleksfulla. Ofta vaknar en vilja att besegra sina meningsmotståndare och få dem att tycka som jag till varje pris, vilket inte riktigt går ihop med den inlyssnande och ödmjuka hållning som är Benedikts ideal. En annan metod som används av vissa kristna kloster och grupper är att samtala och be till dess att alla har frid med beslutet. Det är en metod som kräver stor tillit både till Gud och till varandra. Den kräver också tålamod, uthållighet och stor personlig mognad. Därför är den inte så vanlig. Vanligare är metoden att ha en ledare som tar det slutgiltiga beslutet. Det är också den väg som Benedikt väljer. Jag frågade en gång en munk hur det egentligen känns att leva i ett sådant system. Om man bor i kloster så handlar det ju om hela livet, inte bara en del av det. Han svarade att han tyckte att det kändes väldigt bra. ”Även om jag inte gillar alla beslut som abboten tar, så litar jag på att han har lyssnat in allas synpunkter och kommit fram till ett beslut som passar så många som möjligt av oss” sa han.

Vad väcker detta avsnitt ur regeln för tankar hos dig?

Share: