Kapitel 1 vers 10–13

Det fjärde slaget är de munkar som kallas gyrovager. Livet igenom drar de från land till land och stannar som gäster tre eller fyra dagar i olika kloster. De är alltid på vandring och aldrig bofasta, slavar under egenviljan och gommens lockelser, och i varje avseende värre än sarabaiterna. Om alla dessas bedrövliga vandel är det bättre att tiga än att tala. Låt oss alltså lämna dem och övergå till att med Herrens hjälp framlägga en ordning för cenobiter, det starkaste slaget av munkar.

Gyrovagerna var från början en andlig rörelse med mycket höga ideal. De värderade fattigdomen högt och gav upp egendomar, familj och karriär för att vandra runt från plats till plats i förtröstan på att Gud skulle ge dem vad de behövde. Problemet var att de så småningom började utnyttja klostrens och eremiternas gästfrihet. Det var en religiös plikt att erbjuda husrum åt resande och därför var det inskrivet i klostrens regler att de skulle ge husrum åt främlingar i några dagar. Sen kunde de kräva att gästerna skulle börja arbeta och göra rätt för sig. Men när de stannat så pass länge såg gyrovagerna till att resa vidare. De betalade aldrig för sig, vare sig med arbete eller pengar. De åt och drack vad som erbjöds dem och fortsatte sedan sin färd. Det är lätt att föreställa sig irritationen som uppstod hos värdar som gång på gång fick ge husrum åt denna typ av gäster. Om en part ständigt tvingas ge och ge men aldrig får något tillbaka, och om den andra parten ständigt tar emot på nytt och på nytt men aldrig ger något i gengäld så blir det ingen balans i relationen.

I vår kultur finns det mycket ”gyrovageri”, särskilt om vi tänker på förhållandet mellan människan och den planet som föder oss. Vi konsumerar naturresurser i en rasande takt. Vad ger vi tillbaka? Hur kan vi upprätta en balans i vår relation till jorden och ekosystemen som föder oss?